Djurplågeriet och den stora skandalen som alla redan visste om men som ingen vågat prata om

Läs om det på atg.se.
Se intervjuerna på tv4.se.

Disa och Tomas borde få något slags pris för att de vågade gå ut med det här. Det har ryktats i evinnerliga tider om det här men ingen har vågat säga något. Man kan fråga sig varför. Travtränare är ju bara människor. Varför är alla så rädda för (vissa av) dem?

Kanske är arbetsmiljön i (vissa av) travstallen inte är så bra? Av vad jag har hört så påminner det en hel del om historierna man hör om träpatroner och tjänstefolket på sågen vid förra sekelskiftet. Som patron fick man ligga med vem som helst av tjejerna i tjänstefolket. Man kan få vredesutbrott när man känner för det och vara allmänt otrevlig utan att nåt händer. Skälla och gorma. Och om någon säger något så blir man av med jobbet och får flytta från gården. Det är liksom inte värt mödan att vara uppkäftig.

Det verkar vara så här i (vissa av) stallen än i dag och det baserar jag på vad jag har sett och hört. Från en väldig massa människor. Mina närmaste inom branschen har inget med det här utspelet att göra, jag har egna erfarenheter, faktiskt. När man i debattprogrammen hävdar att det finns kulturproblem så kan jag bara instämma. Att vara proffsig betyder att man måste förhålla sig lite kyligare till saker och ting. Inte bete sig som en mobbare med för mycket makt. Eller som den där kaptenen i Full Metal Jacket.

Kan det här vara en fråga för STC? För att undvika att terrorlocket läggs på.
Hur ska man agera som anställd när man ser att djuren far illa (mer eller mindre systematiskt)? Hur ska man agera när man får höra att man är helt värdelös trots att man gjort som chefen beordrat?