Borderlands (PS3)

Häromdan slog jag till och köpte Borderlands. Spelet är nån sorts hybrid mellan rollspel och förstapersonsskjutare. Ingen av dessa två kategorier är väl mina favoriter - men kombinationen kändes lite skoj. Dessutom såg det fint ut på bilderna. Vad jag inte visste var att co-op-läget skulle vara så in i helvete skoj.
I korthet går det ut på att man är på en planet, Pandora, som ser ut som miljöerna i Mad Max. Det sägs att Pandora gömmer en stor skatt och alla som är på den bryr sig bara om en sak - thö hidden treeschaar. För att göra sig tjenis med de få invånare som är fredliga - och som kan sitta inne på information om gömmorna - utför man en massa olika uppdrag. Som belöning får man stålar, xp som man kan uppgradera sin skit med och så hittar man en massa olika grejer i öknen medan man utför uppdragen.

De första två timmarna spelade jag ensam. Lagom kul. Verkligen lagom. Ok liksom. Sen startade min kompis upp ett spel och vi körde igång. Onlineläget innebär att man spelar enspelarlägets kampanj tillsammans. Läs den meningen igen ("Onlineläget innebär att man spelar enspelarlägets kampanj tillsammans" alltså). Kan det bli bättre?

Igår, efter en tuff arbetsvecka för både mig och min kompis (tillika kollega) drog vi igång vår andra spelsession. Kl 23. Båda småbarnspappor. Fattar inte ens att vi kom på idén att börja spela vid den tidpunkten. Fyra timmar senare stängde vi av. Inte för att vi var trötta utan för att vi borde vara trötta. Det är märkligt alltså. Varken åt, kissade, bajsade, drack, hostade, blinkade eller rörde mig på fyra timmar. Ett bra betyg. Längtar till nästa session!

Metacritic: 83

Trailer: