Nu drar jag

Om ni undrar varför jag inte svarar i telefon så är det för att jag inte har nån. Om ni undrar varför jag inte svarar på mail är det för att ni har mailat till fel adress. Den här ska ni använda numera: astorminheavenSNABEL-AgmailPUNKTcom. Jag återkommer med telefonnummer.

Anledningen till denna förändring är att jag har bytt jobb till Locomotiv. Har varit här i snart en dag och trivs förträffligt. Och om du tycker att deras hemsida verkar provisorisk så är det för att jag inte har byggt färdigt den.

Vill du gå på glas 1220 meter över marken? Varsågod.

Det låter som Enya

Måste skriva om en sak som jag har stört mig på väldigt länge nu. Jag gör det själv för jämnan så jag ska inte tro att jag är nåt bara för att jag skriver hejt om det just nu.
Jag pratar om fenomenet: "Det låter som...". Ni vet när man hör en ny låt och så måste man alltid tänka "Det låter som x". Och särskilt när det är nån kompis som spelar upp en låt. Så måste man stå och tänka en stund, lyssna lite, fundera igen, och så drar man i med en referens. Som är helt ovidkommande och ofta helt jävla uppåt väggarna. Vem fan bryr sig vad jag tycker att det låter som? Och på en endaste låt, vid första lyssningen, kan man knappast förstå ett band som helhet. Jag kommer ihåg att jag associerade Håkan Hellströms Ramlar med Jumper första gången jag hörde Håkan, ha ha. Så dumt.

Idag spelade jag Fathom 5 på kontoret och fick kommentaren "Det låter som Kent light, eller var jag elak nu?". "Ja det är ju gitarrer och trummor" svarade jag surt.
Andra associationer folk har gjort till vår musik är U2 (jovisst), Chavez (va?!), Ride, Slowdive (dessa två har jag så klart förståelse för) och faktiskt även Pink Floyd och Doors. Ok, om något påminner om någonting så gör det väl det för den personen. Men man behöver inte säga allt som far genom skallen på en varenda gång. I andra sammanhang är det legio att hålla käften. Om någon har fula kläder till exempel. (Såvida inte den som kommenterar är i underläge förstås, då verkar det vara helt ok att säga vad som helst om den andras klädsel. Den som är i överläge rent klädmässigt ger sig inte ens in i matchen för det är helt onödigt och inte helt sjysst. Man får sparka uppåt och skratta åt dem som är bättre. En parentes. Sorry.)

Men det är bara det att det är så jävla irriterande för musiken får liksom inget eget värde. Det låter bara som något annat. Och all musik låter ju fan som någonting annat mer eller mindre. Fyrtakt, trummor, gitarrer, sång. Och ju mindre man kan om musik desto generellare blir associationerna så ibland blir det riktigt pinsamt. Då är det bättre att hålla tyst.

Det får bli mitt nyårslöfte.

Men: om nånting man hör låter riktigt jävla illa så är det fritt fram att associera till vilken skit som helst. "Det låter ju som nåt som kan spelas på P3 Etno". Ok, P3 Etno lade väl ner för sju år sen men ändå. Säger en del om mina referenser. Och när jag läser ordet känner jag att de borde börja med P3 Eno istället. Ska maila SR.

Brian Enos musik påminner förresten en hel del om Enya.

Utbildningsradion

Ni kommer ihåg när man var liten och på grund av sjukdom "tvingades" vara hemma. Framför TV:n satt man ju så klart och på förmiddagarna gick utbildningsradions engelska skola. I princip var det ju bara sopiga ungdomsprogram med någon/några som pratade engelska och så var det textat. Som vilket avsnitt av Morden i Midsomer som helst alltså. Men. UR har schejpat upp sig. Förra året snackade de med en riktig rockstjärna (och Colin Nutley). Nämligen den, i den här bloggen, evigt återkommande Andy Bell. Kan knappt vänta till jag är utanför mitt jobbs proxy så jag kan se det här klippet.

Idag var det söndag

Och det var varmt. Läs mer hos Snellen. I samband med detta vill jag också att ni ska notera att jag numera, äntligen, ett halvår efter alla andra skaffat mig Picasa. Där finns fler bilder som visar idag.

Läste på Weeping Willows sida:
Magnus, Robert Plaszczyk and Andy Bell´s club Bangers'n'Mash (at Marie Laveau, Stockholm) starts again on March 17. Guest dj: Gem Archer (Oasis).
"Det är ju krypavstånd också" säger Ellen.

I Sansan snurrar just Weeping Willows - A Man Out of Me

De tusen farornas man

Var alldeles nyss inne på en av de roligaste bloggarna som finns - You Gotta Regard av Johan från Kuryakin. Där ondgör han sig över en massa saker som omgivningen utsätter honom för. Dålig musik, töntiga studenter med ölnördskunskaper, folk som snörvlar i tunnelbanan etc. Man skulle kunna säga att han tar sig an de faror vårt samhälle bjuder på. Lite som Fantomen. Och glädjande nog har han också en länk till Fantomens hemsida från sin blogg. Dreglande klickade jag mig vidare, hoppandes på att det skulle finnas några coola slå-på-käften-strippar. GE ELFENBENSJÄGARNA VAD DE TÅL FANTOMEN! LÄMNA TILLBAKA GULDET TILL URBEFOLKNINGEN! Så jag läste stripparna som ligger ute på sidan. "Vad fan är det här?!" (eller för er yngre läsare "WTF?!"). Fantomen har blivit en ansvarstagande far där han lär sina barn att klättra i berg (klicka på bilden så blir den lite tydligare). I strip efter strip! Det här är för mjäkigt. Var är vi på väg egentligen?

Det var bättre förr när män var män och kvinnor var kvinnor. Det säger jag bara. Som när James Bond gav sig på tjejerna till exempel. Den här dialogen har man ju sett några gånger:
JB: *hångel
Bondbrud: åh nej, försvinn!
JB: *hårdare hångel
Bondbrud: SLUTA!
JB: *smask, hångel
Bondbrud: NEJ! GE FAN!
Sen slänger han ner Bondbruden på marken och håller hennes händer ovanför hennes huvud.
JB: *hångel
Bondbrud: åh James
JB: *hångel
Bondbrud: åååååh

Och idag tycker jag absolut att ni ska lyssna på en låt från Trespassers Williams nya skiva. Den är faktiskt skitbra. Jag vet att jag har tipsat om dem förut men då var de inte så här bra. Nya skivan kom ut typ igår och ni kan lyssna på ett par spår från den om ni vill.
MP3: Trespassers William - Safe Sound

Isabella Scorupco (ni vet Bondbruden) får knyta ihop säcken:
”Kan de inte gå på solarier och känna sig lite fina?”
Kommentar om feminism i Expressen 020726. Tyvärr finns inte artikeln kvar i Expressens arkiv på nätet.

You shone like the sun

Jag har varit hemma från jobbet i ett par dagar nu på grund av en jävligt seg och trist förkylning. Jag har surfat en massa, rippat cd-skivor (eftersom jag köpte den!), spelat lite data, kollat på prettofilmer med "spännande" musiker som Philip Glass och David Behrman.

Så nu på morgonen har jag kollat på en DVD som jag fick av min käre far för ett tag sedan. The Pink Floyd & Syd Barret Story. Jag är väl inget stort fan av Pink Floyd, inte Syd heller, så därför har det tagit ett tag innan jag kollade den. Det är en oerhört otäck historia och man kan titta på den utan att gilla Floyd. De flesta kan väl historien redan men in short; Syd grundade Pink Floyd, knarkade som fan och blev för skadad för att kunna fortsätta. Så han hoppade av bandet 1968 och dog förra året.
Starkaste ögonblicket i filmen är när de berättar om inspelningen av Shine on You Crazy Diamond som ju handlar om Syd. Plötsligt dyker en tjock man upp i studion som inte har ett endaste hårstrå på kroppen. Ingen känner igen honom tills någon säger att "det är Syd". "Jag såg ögonen. Men kände inte igen någonting annat." Brr.

Jag googlade Syd och kom in på en italiensk sida med en del rykten. Där finns ett citat från Syds syster, från 2005 då Floyd (antar jag) skulle återförenas:

Rosemary said "I saw him this morning and told him the news that the band were reforming, but he didn't react" Rosemary went on to say "He is not Syd any more, He's Roger". She also added "That is another life for him, another world in another time".

Rimligtvis spökar han någonstans. På the Marquee eller UFO Club i London kanske.